One Direction Novell

---

Moa lämnade oss bara gapande efter henne.

"Du sa ju att hon inte visste!", sa Liam och tittade på mig.

"Det var det jag trodde.", sa jag och tittade tillbaka på honom.

"Nudå?", frågade Niall.

"Jag vet inte, Nialler. Jag vet inte äns varför hon blev arg.", sa jag.

"Kanske för att hon blev besviken? Hon kanske tror att vi inte litar på henne?", det var Harry som pratade, han hade nästan stuttit tyst hela kvällen.

"Så kan det möjligtvis vara.", sa Liam. Vi satt där i tystnad i några minuter tills jag reste mig ur stolen.

"Jag tänker i alla fall gå och se hur det är med henne, medan jag är borta kan ni diskutera att hon faktiskt var grymt bra på att sjunga, och att vårat förband på touren har ställt in, att vi behöver ett nytt och Moa kanske kan vara perfekt för den platsen.", med det vände Harry runt och försvann bort i mörkret.

Jag gick ifrån lägerelds platsen i håll mot Moas stuga. Det var lite konstigt att hon hade reagerat så starkt att vi inte berättat att vi var med i ett populärt pojkband, fast det var ju inte något man direkt skyltade med. Å andra sidan förstod jag henne lite, det var därför jag gick till hennes stuga i mörkret, jag ville be om förlåtelse. Precis några meter utanför huset stannade jag, tog ett djupt andetag och knackade på dörren. Jag hörde Moa ropa "Kom in" så jag tryckte ned handtaget på dörren och klev in. Det första jag la märke till var att det var mycket mer väl städad i Moas stuga än i min och Louis. Det andra jag la märke till var Moa själv, liggandes i sängen med en dator i famnen.

"Vad gör du?", började jag lite försiktigt.

"Inget..", mumlade hon. En pinsamtystnad uppstod. Jag visste inte vad jag skulle säga, eller jo, jag visste vad, men orden fastnade bara i halsen på mig.

"Jag vill säga förlåt.", började jag. "Jag vet att du var upprörd för att vi inte sagt någonting om kändiskapet, men vi var så rädda att du skulle bete sig annorlunda med oss sen. Du verkade ju vara en så trevlig tjej, och det var länge sedan vi skapade några band med andra personer, och ja...", jag tittade ned i marken.

"Det är okej, du och de andra är förlåtna. Jag överreagerade kanske liten, men det är ju en ganska stor grej trotsallt.", sa hon. Jag tittade upp från marken och mötte hennes blick.

"Jag antar att vi båda gjort fel, så du är förlåten.", fortsatte hon.

"Wow, tack!", Jag andades glatt ut.

"Kan du berätta nu vad du håller på med?", sa jag och log busigt.

"Du får väll komma och se efter själv.", sa hon och klappade på platsen bredvid henne i sängen. Jag gick och la mig bredvid henne. På dator skärmen visades Twitter sidan.

"Så du har twitter?", frågade jag.

"Självklart.", sa hon.

"Coolt!", sa jag.

"Förresten, jag twittrade en bild på dig och Louis för någon dag sedan.", sa hon samtidigt som hon klickade en fram sin twitter sida. Hon klickade sedan upp ett tweet. Bilden visade Louis sittandes i mitt knä.

"Nej, tog du kort den dagen!", sa jag och stirrade på bilden.

"Ja!", skrattade hon fram.

"Du är så ond...", sa jag och gav henne en ilsken blick, fast på skoj så klart.

"Jag vet!", sa jag och log, med hakan malligt upp i skyn.

"Förresten, kan jag få logga in på twitter på din dator?", frågade Harry och sträckte sig efter min dator.

"Ofc!", sa jag och la ner datorn i hans knä. Han började snabbt trycka på tangenterna och jag beundrade hur hans fingrar svävade fram över bokstäverna. Efter varit inne på datorn ett tag la han tillbaka den i mitt knä. "Klar.", sa han glatt.

"Tack, ehm... Får man fråga vad du gjorde?", sa jag.

"Följde dig på Twitter.", sa han och gick in på mina mentions.

"Titta." Det stod att jag hade fått en ny följare; Harry_Styles och bredvid hans namn var det en blå symbol, en som visade att han var kändis.

"Wow, ni är verkligen kända.", sa jag och pekade på symbolen.

"Fast det märks inte riktigt, ni verkar så... normala.", sa jag. Harry tittade mig i ögonen.

"Moa, vi är allt annat än normala. Det är bara det att vi försöker leva ett normalt liv, men det går inte så bra. Inte när det finns fans vart man än vänder sig. Visst, jag älskar det, men ibland kan det bara bli svårt att lita på andra." Han avbröt sig själv.

"Så det var därför ni inte sa något till mig?", jag blev inte irriterad på tanken av det längre, utan jag förstod hur han måste ha känt. Han rörde huvudet upp och ned i en nickning.

"Jag är så ledsen...", började jag och kände hur skuldkänslorna sköljde över mig.

"Det är ingenting, vi skulle sagt innan." Jag tittade bara på honom innan jag slog ut armarna och omfamnade honom i en kram. Kramen varade bara i någon sekund, men på den tiden hann jag känna den härliga doften av hans parfym och jag kunde inte låta bli att känna hur det pirrade i magen.

"Tack för att du är så snäll mot mig, även fast jag var dum. Jag lovar, jag har lärt mig en läxa.", sa jag och höll lovande på mitt hjärta.

"Ja, vi båda har nog lärt oss en och en annan läxa.", sa Harry och det kändes som att jag smälte när han tittade på mig med sina gröna ögon. Snygg det var han ju helt klart, det kunde nog ingen neka till.

"Jag hade tänkt twittra något, men jag vet inte vad...", sa jag för att byta samtalsämne.

"Hm, vi kan väll lägga ut en bild på oss två?", sa Harry och tog datorn ifrån mig. Han startade webbcamen och vi tog sedan några roliga bilder på oss. Jag la ut den allra bästa, en där vi båda såg riktigt flummiga ut.

"Chillin' with @Harry_Styles. We're soo normal xD" Jag klickade på tweet knappen och inom några sekunder låg den uppe på min sida. Perfekt.

"Så, jag hade tänkt gå till dom andra, hänger du med?", frågade Harry. Jag nickade till svar. Vi båda reste oss samtidigt ur sängen och gick ut till de andra, som fortfarande spelade musik runt lägerelden.

Efter jag sagt förlåt till de andra, beslutade vi oss för att titta på en film. Vi var alla överens om att titta på den första Sagan Om Ringen filmen. Det var en av mina favorit filmer och hade hade varit det sedan jag var mycket liten. Filmen spelades igång, och jag kände igen scenerna mycket väl. Dom fick mig att tänka tillbaka till min tid i Sverige, hur jag brukade titta på triologin tillsammans med mina kompisar Johanna, My och Ellinor. Tanken på mina kompisar fick mig att längta tillbaka till dom. Till våra sova-över nätter, till våra snöbolls-krig på vintrarna. Jag älskade dom så sjukt mycket. Att Johanna kanske skulle komma till London på höstlovet fick det att pirra till i magen av längtan. Vi skulle hitta på så många roliga saker. När jag vaknade ur mina tankar hade redan halva filmen spelat förbi. Alla killarna var vakna och det stirrade spänt på tv skärmen samtidigt som dom glupskt grävde med händerna i varsin chips skål. Jag kunde inte låta bli att skratta.

"Vad?", frågade Liam en aning irriterat.

"Ni skulle bara se er själva.", sa jag när jag hämtat andan. Jag återgick till att titta på filmen som nu var påväg mot sitt slut.

Nästa morgon vaknade jag liggandes i soffan med huvudet i Nialls knä och fötterna i Harrys. Alla sov. Liam låg hängandes över sin fotölj som han suttit i kvällen innan medan Louis och Zayn låg helt utslagna på golvet. Synen fick det att bubbla i skratt inom mig. I mitt försök att inte brista ut i skratt råkade jag flytta på min fot och det fick Harry att röra på sig. Jag stelnade till och låg blickstilla för några sekunder. Jag ville inte väcka någon. Istället tog jag upp min mobil som jag hade i min framficka på One Piecen. Jag loggade in på twitter. Jag hade fått en heldel mentions efter bilden jag postat på mig och Harry och en hel del nya följare. Great! För att uppdatera min status tog jag en bild på de sovande killarna.

"Hangover? Nope, just sleeping beauties after a marathon with Lord of the Rings." Jag tweetade bilden samt texten och sedan stängde jag ned mobilen. Jag hade precis tänkt lägga ifrån mig den när jag kände hur den vibrerade i min hand. Jag hade fått ett nytt sms. På skärmen stod det "Filip" med stora bokstäver. Jag öppnade sms:et för att läsa dess innerbörd.

"Går det för dig att hänga idag?" stod det. Jag suckade innan jag svarade.

"Okej, men när och vart?" skrev jag snabbt in och jag klickade på skickade och inom bara några sekunder fick jag ett svar.

"Starbucks klockan 12.30?" Starbucks... Starbucks... Visst jag hade sett ett Starbucks när vi skulle åka till bowlingen. Dom kunde väll inte ha fler i stan?

"Perfekt, ses där!" Innan jag la ifrån mig min mobil tittade jag på klockan. 10.57. Shieet! Jag ryckte till så hastigt att Niall vaknade.

"Men, vad?", sa han förvånat och tittade sig omkring. Det blev lite pinsamt eftersom jag fortfarande låg i hans knä. Försiktigt reste jag mig upp, nogrann med att inte stöta till Harry med benen.

"Vi somnade alla har igår.", sa jag och log lite busigt. Niall tittade på mig med sina underbart blå ögon. Vi höll ögonkontakten i några sekunder innan jag bröt den genom att titta ned på mobilen som jag fortfarande höll i handen. Gosh, han var så snygg. För att väcka mig ur mina tankar bet jag mig själv i läppen.

"Förresten, jag ska till Starbucks inne i stan och träffa Filip. Jag ska vara där klockan 12.30 så jag måste börja göra mig i ordning." Jag satte ställde mig upp försiktigt och som tur var vaknade inte Harry.

"Du kan väll väcka dom andra?", jag brydde mig inte om något svar utan jag gick ut ur vardagsrummet och huset och lämnade värmen bakom mig. Idag låg dimman som ett täcke över landskapet och det var ganska kyligt. Jag kunde inte låta bli att huttra till. Det skulle nog komma regn senare. Inne i min stuga var det väldigt varmt. Jag njöt verkligen av den värmen där inne. Jag hoppade nästan direkt in i duschen. Lät vattnet rinna över min kropp.

Klockan var prick 12.30 när jag anlände till Starbucks inne i staden. Louis hade varit snäll och skjutsat mig. Jag var evigt tacksam för det, eftersom det hade börjat regna några minuter efter vi hade åkt. Det var ganska fullt på det lilla caféet, bara för att man ville ta skydd för regnet, ändå märkte Filip först av alla människor. Han satt på en soffa i ett hörn och höll på med sin mobil. Jag log för mig själv.

"Hej.", sa jag på svenska och dt fick Filip att rikta upp blicken från mobilen direkt för att möta mig.

"Tjenare.", sa han och log. Jag slog mig försiktigt ned i soffan mittemot honom.

"Har du väntat länge?", frågade jag och tittade på klockan.

"Nejdå, jag kom precis.", sa han. Under tiden vi umgicks beställde vi lite fika och pratade för det mesta, om allt som hade hänt i våra liv från när vi senast träffades. Vi började få slut på samtalsämnen när klockan närmade sig 17.00.

"Ehm, det var jätte trevligt att träffas, men jag måste tillbaka hem nu." Jag reste mig hastigt upp ur soffan och likaså Filip. Vi möttes i en omfamning innan vi sa hejdå. Regnet öste fortfarande ned utanför, och ingen levande varelse befann sig på gatorna, inte något med lite vett i alla fall. Jag tog upp min mobiltelefon och knappade snabbt in Louis nummer. Efter femton signaler utan något svar la jag på. Great, jag skulle vara tvungen att gå hem i ösregnet, utan paraply. Jag suckade för mig själv och började gå på gatan som nu låg öde. Då och då hände det att det åkte förbi en bil, men för det mesta var allt stilla. När jag gått i cirka tio minuter var kläderna genomblöta och jag kunde garantera att sminket säkert rann nedför kinderna på mig. Man liknade alltså en blöt panda. Plötsligt hörde jag hur en bil tutade bakom mig. Jag snorde runt och möttes av en välbekant bil, med en förare som jag kände igen. Harry. Han vinkade åt mig att jag skulle sätta mig i bilen. Jag suckade för mig själv innan jag sprang fram till bilen och ryckte upp dörren.

"Du såg ju trevlig ut.", sa han och tittade ned på mina dyngsura kläder för att sedan rikta upp sin blick mot mitt ansikte.

"Du behöver inte fortsätta, jag vet att jag ser ut som en förgävlig panda." Jag slog mig ned i förarsätet bredvid Harry.

"Så dåligt ser du faktiskt inte ut.", sa han och tog tag i mitt huvud mellan sina starka händer. Han drog försiktigt bort make upen under mina ögon med sina tummar. Han rörde mig med en sådan lätthet, nästan som om jag vore ömtålig. Jag kunde inte låta bli att rodna. När han strukit bort mascaran från mina kinder lättade han försiktigt händerna från mitt ansikte. Jag kunde inte låta bli att känna åtrån efter att få ha dom i mitt ansikte igen. Sättet han rörde mig på. Efter det blev det pinsamt tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"Så, vad gjorde du ute på gatorna?", frågade jag efter någon minut i tystnad.

"Killarna var hungriga, och vi hade slut på mat, så jag svängde förbi ett snabbmatställe, så det blir skräpmat idag igen.", sa han och log.

"Haha, kan nog tänka mig att det är Niall som har ätit på all mat.", skrattade jag. Harry nickade till svar.

"Så, vad köpte du?", sa jag och kollade nyfiket ned i baksätet där det låg en kasse som det doftade mat ifrån. "Kebab.", sa han samtidigt som han svängde hela bilen åt vänster.

"Gud så gott!", sa jag och kastade mig upp ur sätet, men hindrades direkt av säkerhetsbältet som spände runt magen och uppåt.

"Oj, förlåt...", var det ända jag kunde trycka ur mig.

"...Det händer ibland att jag kan få lite glädjeryck.", sa jag försiktigt med hettande kinder. Fuck, jag skulle alltid rodna i Harrys närhet. Jag skulle alltid skämma ut mig när jag var med honom.

"Haha, jag förstår vad du menar."

Efter maten blev jag väldigt trött så jag gick och la mig direkt. Jag somnade i famnen av min varma säng. Morgonen därpå vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag hade haft en fantastisk dröm, en sådan som man aldrig ville vakna upp ur. Det hade varit han och jag. Jag stelnade till. Jag hade drömt om honom. Jag hade drömt om hur hans mjuka lockar kittlat mig i ansiktet. Hur han kysst mig över min nakna kropp. Hur han mjukt pressade sina läppar mot min bara hud, Jag hade hela tiden varit hungrig, hungrig efter mer. När jag gick upp till stora huset var det förvånandsvärt tyst där inne. Det ända som hördes var tv:n som stod påslagen. In soffan framför den satt Niall och glodde.

"Godmorgon.", sa jag och jag såg hur han ryckte till av förvåning när han hörde min röst.

"Godmorgon!", sa han glatt och återvände sedan till tv programet. Jag gick in för att bre mig en macka. När den var färdig gick jag och satte mig i soffan bredvid Niall. "Sover dom andra eller?", frågade jag och tog en stor tugga av min macka. Niall skakade på huvudet till svar.

"Nej, dom är och handlar mat-" Jag skrattade.

"-Som du käkade upp, eller?". Han log.

"Yeah, buddie!". Jag tog en tugga av min macka och sedan omgavs vi av tystnad. Jag kunde inte låta bli att känna spänningen mellan oss. Det kändes som att Niall skulle säga någonting oväntat. Min magkänsla sa att jag kanske visste vad det var. När jag ätit upp mackan slog bomben ned. Niall riktade bort blicken från tv:n för att möta min.

"Moa, jag gillar dig."

---

Oväntat? :D

Vill också tacka för alla kommentarer, blir jätte berörd.

/Moa