One Direction Novell

"Ifall du säger ett knyst om detta är du död, fatta?", han lät både arg, irriterad och stressad på rösten. Jag snyftade bara till svar. Han låste sedan upp dörren och stegade ut ur dörröppningen, till partyt som fortfarande pågick förfullt där nere. När han lämnade mig ensam snyftade jag till högre. Han hade våldtagit mig. Visst han hade varit skyddad, men han hade ändå våldtagit mig. Tårarna rann sakta nedför kinderna. Inte nu, jag kunde inte gråta nu. Jag reste mig upp ur sängen där lakanen låg ihopkrynklade efter det vi just gjort. Jag samlade upp mina kläder som låg halv utspridda på golvet, linnet, bh, trosorna. Jag satte på mig allting och torkade sedan mina tårar ur ögonen. Ingen fick se mig såhär, aldrig. Jag skulle vara tvungen att smita ut. Jag smet snabbt ut ur rummet och ned till bottenvåningen. Alla stod fortfarande och dansade. Jag skyndade mig snabbt genom folkmassan med huvudet nerböjt för att täcka mina rödgråtna ögon. Ändå kunde jag hinna uppfatta Filip och Serena ståendes och hångla i ett hörn av festen. Det fick mig bara att vilja gråta ännu mer. Stackars Serena.

Hemma var det helt tomt. Mamma jobbade nog natt. Jag var lättad. Ifall jag skulle komma hem med rödgråtna ögon skulle mamma bara börja fråga saker, och ifall hon skulle börja fråga saker skulle hon nog få reda på hur det var och jag tänkte aldrig säga det. Aldrig. Han skulle bara göra om det, som hämnd. När jag kom in gick jag direkt och ställde mig i duschen. Såfort jag satte på vattnet sköljde alla känslor över mig och jag började gråta. Mina ben gav vika och jag satte mig ned i duschen. Mina tårar blandades ut med vattnet från duschen. Nej, jag skulle vara stark. Jag ställde mig upp på mina rangliga ben, jag orkade egentligen inte, men jag kände mig bara svag ifall jag inte gjorde det. Även fast jag sedan tvättade min kropp med väldoftande tvål kände jag mig inte ren. Jag skulle aldrig vara ren igen.

Jag grät mig till sömns den dagen, och vaknade upp gråtandes. Jag hade haft en mardröm, jag hade återupplevt hela gårdagen. För att få mig på andra tankar gick jag ned till bottenvåningen för att äta frukost. Till min förvåning satt mamma vid matbordet och läste tidningen.

"Hej älsklingen, hade du roligt igår?", hon tittade upp från tidiningen och sedan på mig med sina vackra ögon. Allt jag ville just nu var att sätta mig i hennes knä, gråta ut och säga som det var. Hon skulle försiktigt stryka mig över håret, säga att allting skulle bli bra, att hon skulle fixa det, precis som hon gjort när jag var liten. Men istället nickade jag bara till svar. Jag satte mig vid frukost bordet och käkade det som serverades, under tystnad. När det inte fanns något mer att äta gick jag tillbaka till mitt rum, gick och la mig, grät ut.

Jag vaknade av att mamma ömsint strök sina händer över mitt hår.

"Gumman gråter du?", frågade hon med sin mjuka röst. Jag ryckte till och återvände till verkligheten. Jag grät alltså.

"Vad gör du här?", frågade jag lite omtumlat.

"Jag hörde dig skrika, men det var säkert bara en mardröm.", hon fortsatte stryka mig över håret.

"En mardröm.", upprepade jag.

"Vill du ha något? En kopp choklad?", jag log mot henne och hon reste sig ur sängen. Som om en kopp choklad skulle förbättra allt. Som om en kopp choklad skulle få mig att glömma natten.

"Förresten, Sony ringde alldeles nyss, vi måste in på kontoret senare idag och välja låtar till dina framträdande.", hon försvann sedan ut ur rummet och jag blev ännu en gång ensam.

Kontoret såg exakt ut som från förra gången, förutom att det stod några blommor på fönsterbänkarna. Samma mann var det som tidigare, han hette något med Clark. Han hade rabblat upp en massa information som mamma noggrant lyssnat igenom. Jag satt själv och tittade tomt framför mig. Mamma hade fått tvinga mig upp ur sängen, sagt att jag såg hängig ut och gett mig en alvedon, som inte alls hjälpte.

"Du har alltså några sånger att välja mellan.", Clark räckte fram ett papper till mig som jag snabbt läste igenom, en massa sångnamn stod skrivna i feta och kursiva bokstäver.

"Jag vill köra The A Team, Noserings and Shoestrings, Until You're Mine och Who Says.", både mamma och Clark avbröt sin konversation och tittade på mig på ett sätt som om jag egentligen vore stum, men precis sagt ett ord. "Bara bra...", mumlade Clark och började skriva på sin dator.

"Vi behöver då bara en låt till, sedan har vi fixat alla låtarna.", han tittade upp på skärmen.

"Kan jag inte köra Favourite Girl med Katelyn Tarver?", det var en av mina favorit låtar, den kanske inte fanns med på pappret med låtar, men jag vill ändå köra den.

"Ja, det kan nog vara en perfekt låt.", Clark fortsatte skriva på sin dator.

"Vad säger ni om att du inleder det hela med Nosering and Shoestrings, sen Favourite Girl, Until You're Mine, Who Says och avslutar med The A Team?" Jag nickade. Det var perfekt.

---

Ledsen för så kort kapitel, egentligen skulle jag inte publicera något idag, men eftersom ni var så duktiga på att kommentera tyckte jag att ni förtjänade det. ;) Min syrra var på simtävling idag och det är därför jag inte kunnat skriva något mer. Satt och hejjade som ett fån. Stolt syrra man var när hon vann. Jaja, kommer kanske publicera ett kapitel imorgon, vi får se, har ju Nationella prov i matten.

/Moa