Gotta Be You - Kapitel 7
"Yeah, buddie!". Jag tog en tugga av min macka och sedan omgavs vi av tystnad. Jag kunde inte låta bli att känna spänningen mellan oss. Det kändes som att Niall skulle säga någonting oväntat. Min magkänsla sa att jag kanske visste vad det var. När jag ätit upp mackan slog bomben ned. Niall riktade bort blicken från tv:n för att möta min.
"Moa, jag gillar dig."
Innan jag visste ordet av det hade Niall böjt sitt huvud över mig och tryckte just nu sina läppar mot mina. Jag stelnade till. Nej, det var inte såhär jag ville ha det. Ändå lät jag honom avsluta kyssen, men såfort vi särat ifrån varandra reste jag mig hastigt upp.
"Nej, det var såhär det precis inte fick bli." Niall tittade på mig och jag slog snabbt ned blicken i marken. Fan. "Niall, lyssna på mig. Jag klarar det inte. Jag känner knappt dig, och sedan är du ju känd. Jag vill inte råka ut i en massa trubbel.", sa jag kort och försökte låta så neutral som möjligt fast jag helst av allt bara ville börja gråta. "Jag förstår, men det ända jag ville var att du ska veta hur jag känner för dig. Jag vet att det är hastigt, men det kändes bara rätt när jag såg dig.", sa han och tittade på mig med sina underbart blåa ögon. Jag kände igen det blicken han tittade på mig med. Han hade tittat så på mig varje dag, att jag inte fattat tidigare. Ibland var jag så korkad.
Veckorna gick, jag kom närmare killarna allt mer, likaså med Filip. Även fast Niall sagt att han gillat mig tog jag inte avstånd ifrån honom, utan tvärtom. Jag hade beslutat mig för att lära känna honom ännu mer, han var ju faktiskt en jätte trevlig kille, men jag såg honom bara som en vän. En annan jag kommit närmare var Harry. Killen som jag hade drömt om en natt. Vi hade verkligen jätte mycket gemensamt och hade jätte roligt tillsammans. Även fast han var min vän kunde jag inte låta bli att titta på honom på det speciella sättet ibland. Jag försökte hindra mig själv, men det gick bara inte. Visst, han var känd och allt, men jag brydde mig inte, fast jag var fast beslutad att vi bara skulle vara vänner. Alltför snabbt kom den dagen då vi alla skulle åka hem till vårat. Det var väldigt sorglig stämning den dagen när jag skulle packa mina väskor.
"Jag kommer sakna er alla så mycket.", sa jag när jag stod i dörröppningen med alla mina väskor tillsammans med Louis. Jag skulle få träffa killarna snart igen eftersom Louis och Harry delade lägenhet tillsammans och de andra killarna bodde på samma gata, inte så långt ifrån där jag bor. Fast först skulle dom iväg några veckor till deras hemstäder innan deras tour startade igen.
Hemma var det lång tråkigt. Jag hade inga vänner i London så jag tillbringade dagarna framför datorn och skype tillsammans med min bästis Johanna.
"Har du pratat med din mamma ännu om att jag kanske ska åka och hälsa på på höstlovet?", frågade Johanna. "Fan.", svor jag. "Det har jag ju glömt. Visste inte heller att du fick det, men det är alltså bestämt nu?", sa jag med en viss nyfikenhet.
"Ja, har jag glömt att berätta?! Mamma har faktiskt redan bokat biljetterna, ifall jag inte får bo hos er, kan jag ju alltid checka in på ett hotell.", hon storlog bakom datorskärmen och det léendet smittade direkt av sig på mig. Plötsligt började min ringsignal eka ut över rummet och jag ryckte till av förvåning.
"Sorry, måste avsluta, ska ta det här.", sa jag snabbt och avslutade min och Johannas skype konversation. "Dolt nummer" visades på iPhonens skärm. Nyfiket svarade jag.
"Det är Moa Eriksson.", sa jag vant. Rösten i andra var inte bekant.
"Hej Moa, jag ringer dig angående ett erbjudande som kan få igång din musikkarriär." Jag lyssnade spänt i andra änden av luren.
"Det är såhär att bandet One Direction har precis mist sitt förband till sin tour, och eftersom den kommer påbörjas snart igen efter ett uppbehåll behövs en ersättare. Jag har pratat lite med bandmedlemarna och dom rekomenderade dig som förband, eller förband och förband... du vet vad jag menar." Jag kunde inte förstå orden kvinnan i andra änden av luren sa. Jag, Tour, One Direction? Började jag förlora vettet?
"Ifall det skulle vara så att du skulle vilja tacka ja till detta erbjudande är det bara att komma till
Sony Music Entertainments huvudkontor imorgon runt 12 tiden så diskuterar vi mer om det." Jag satt och stor log just nu.
"Självklart, jag ska bara diskutera lite med min mamma. Tack för detta erbjudandet, hejdå.", med ett klick var kvinnorösten borta och jag började förstå vad hon pratat om. Jag kunde inte hindra mig själv från att hoppa till av glädje. Snabbt klickade jag upp Johannas profil på skype och ringde henne. Hon svarade efter två signaler, som om hon satt och väntade på mig.
"Gissa vad!", skrek jag samtidigt som jag hoppade upp och ned i sängen av förväntan.
"Vad?", sa Johanna med en irriterad blick. Hon hatade att gissa saker. Jag suckade och satte mig tillrätta i sängen, rättade till min tilltufsade hår innan jag började.
"Jag blev just erbjuden att vara förband till One Direction på deras tour!", skrek jag sedan och stor log mot kameran.
"You Say WHAT?", Johanna tog efter mig och skrek men såg ändå ut som ett frågetecken samtidigt.
"Ja, killarna hörde mig sjunga när vi bodde tillsammans i Holmes Chapel, så nu verkar det som att dom har rekomenderat mig för att vara förband. Dom miste tydligen de dom egentligen skulle haft, så ja, dom är så desperata så att dom till och med frågar mig."
När jag hörde dörren slog igen på nedervåningen förstod jag direkt att det var mamma. Jag hoppade upp ur sängen la ifrån mig datorn och sprang ned till nedervåningen. Johannas och min skype konversation slutade alltså där. Nedför trappan tog jag två steg i ett kliv. På bottenvåningen stod mamma iförd sina arbetskläder.
"Hej, mamma!", sa jag och kastade mig runt halsen på henne.
"Hej på dig också, värst vad du var glad.", sa hon när jag lossat kramen. Jag kunde inte låta bli att le.
"Jo, det är såhär mamma, du vet ju att jag berättade för dig om One Direction och min kusin. Dom ska ju ut på turné igen som det varit ett uppbehåll i, och det är så att dom har mist sitt förband så idag ringde Sony Music och erbjöd mig en plats som förband åt dom. Är det inte fantastiskt?", jag hoppade upp ned av glädje, men mamma la bara en lugnande hand på min axel.
"Så du menar att jag skulle släppa iväg min 16-åriga dotter på en tour?" Jag nickade av förväntan.
"Nej.", sa hon kort. Mammas ord kändes som ett kraftigt slag i ansiktet. Jag slutade hoppa och kollade beskivet på henne.
"Va? Mamma.", gnydde jag.
"Nej, Moa. Du är för ung. Sedan vet vi ju inte så mycket om allt det här.", sa hon och stegade in i huset.
"Men mamma, dom sa att ifall vi var intresserade skulle vi åka till Sony Music Entertainments huvudkontor i London, då skulle vi nog också få mer information. Snälla mamma, fattar du inte vilken chans det här kan vara för mig?", jag tittade på henne med stora ögon i väntan på vad hon skulle svara.
"Okej, vi åker till Sony Music's kontor, får mer information sedan får jag avgöra ifall du får följa med." Jag kunde inte låta bli att spricka upp i ett leende. Jag kastade mig om hennes hals och pussade henne mjukt på kinden. Nu gällde det bara att hon skulle tacka ja till erbjudandet.
Sony's kontor var mycket större än vad jag förväntat mig. Den såg ut att vara mycket större än vad den egentligen var i alla fall. Det var mycket öppna ytor. Allt var modernt intrett. Mamma och jag blev ledda till en korridor av en vacker kvinna i medelåldern. Hon hade långt, platt ljusbrunt hår och perfekt noppade ögonbryn. Hennes ögon var täckta med en skimrig ögonskugga som gjorde ett starkt intryck på hennes ansikte. Hon bar en kavaj och en knälång kjol. På hennes fötter bar hon ett par svarta klackskor, likaså gjorde min mamma. Själv gick jag i mina älskade vita converse. Jag hade också på mig ett par shorts, ett vitt linne och en beige färgad kavaj. Mitt hår var uppsatt i en slarvig knut. Jag bar inte så mycket smink idag, bara lite eyeliner, mascara samt läppglans. Enkelheten var vacker. Kvinnan med de svarta klackskorna ledde oss till slutet av korridoren till ett gigantiskt rum med ett skrivbord och en massa hyllor. Vi båda gick in där och slog oss ned vid skrivbordet. "Managen kommer snart.", sa hon och vände sedan på klacken. Efter bara några minuter av väntan kom en man in i rummet.
"Så det är du som måste vara Moa?", sa han och nickade mot mig när han slagit sig ned mittemot oss med skrivbordet imellan.
"Japp, det är jag.", sa jag och avfyrade ett leende.
Informationen som killen berättade var precis den vi behövde. Touren skulle vara runt hela världen, USA, Canda, Frankrike, Tyskland, Spaninen och Sverige. U.K och Irland hade dom redan klarat av. Jag ville så hemskt gärna ta denna chans, bara mamma nu sa ja. När vi lämnade kontoret hade mamma beslutat sig för att "tänka" på saken och sedan meddela när hon visste svaret. I bilen satt vi nästan helt tysta.
"Gumman, vill du verkligen göra detta? Jag menar du är bara 16, och har skola att gå i. Touren kommer ju vara på din skoltid ända fram till början av Oktober. Hur ska du göra med skolarbetet?", sa mamma oroligt bakom ratten.
"Det är klart att jag vill det, mamma! Han sa ju också att jag kunde få en privatlärare som undervisar mig, har du redan glömt det? Sedan kommer jag få ledigt på höstlovet också. Då kanske Johanna kommer hit.", sa jag.
"Ska Johanna hit? Gud så roligt!", utbrast mamma.
"Byt inte samtalsämne nu.", sa jag lite smått irriterat.
"Men det är ju en jätte bra chans, jag kan få igång min musikkarriär, och det kanske går bättre att gå på musik inriktningen om jag har lite mer erfarenhet av att stå på scen och sjunga.", sa jag och försökte låta så övertalande som möjligt.
"Ja, det har du rätt i.", sa mamma. "Fast jag ska tänka ett litet tag till."
Blir lite kort kapitel, men det får duga som det är. Kommer inte kunna uppdatera så mycket i helgen eller nästa vecka då jag kommer åka till Vemdalen.
/Moa
Kommentarer
Postat av: Lisa
Jag hoppas att hon blir ihop med Harry!
Trackback
